"Artilleraru hold" och ledvärk

Det finns en etikettsregel angående konversationers ämnen. Man får inte diskutera politik, religion eller sjukdomar. Jag har omedvetet sökt hålla denna regel. (Jag är hårt drillad i etikett. No kidding. Fast det fattar man ju knappt själv, om det sker från barnsben.)
Ända sedan säsongen började, har jag noterat att jag helst inte greppar framstocken, snarare stödjer. Dvs jag får en väldigt harmoniskt flytande gång i pipans riktning. Jag lägger helst stocken vilande i mitt armveck, snarare än fattar stocken med handen. Nu är det dels helt omotiverat (nåja, 80%), pga jag skjutit CO2, och litet PCP, vilka båda är rekylfria.
Senaste fem dagarna, har jag haft så sinnessjukt ont i höfter - men även tumleder - att jag fan inte kunnat röra mig, utan att snudd på gråta. Grannarna erbjöd sig igår att bära mig upp för trappen. Efter att ha skjutsat mig osv.
Inte ens morfin / opiater hjälper mot smärtan. (Och då kan man lika gärna skita i beroendeframkallande grejor.) Jag är naturligtvis mer oroad av tankar på hur jag skall kunna bo kvar i mitt hem, osv, än om jag kan skjuta.
Fast det känns djävligt surt. Jag har just tagit upp en hobby som vilat i 40 år. Första problemet var synen. Fast det visar sig inte vara värsta grejen. (Åtminstone på min nivå.)
Kikarsikten är inte bara "fusk", som alla tyckte då. Förutom att ingen hade råd - om det nu ens fanns kikarsikten för luftgevär sådär 1972?!? Och då var ju min kamratkrets inte precis nödbedd om pengar, om man verkligen ville ha något.
Därav att kunde få ett Diana 35 från Widforss på Fredsgatan 7, fast jag bara var 8 år.
Vete fan varför jag skriver. Mest för att jag är ledsen tror jag. Nya bössan kommer nog på fredag från Tyskland. Hoppas jag har mindre ont då. Hoppas jag meningsfullt kan fortsätta med skytte.
Hur fan det går med FT är höljt i dunkel för mig. Jag är nedstämd just nu. Djävla gnällspikeri, men så är det. Jag tänker dock ändå skicka in medlemsansökan till Stockholms Luftjaktskytteförening, när jag nu fått nya straffreisterutdraget, och INTE öppnat kuvertet. Som sist. ;-D
Skall läsa på reglerna för bänkskytte. :-D Jag tänker fan hålla i detta, om det så blir "reumatikerskytte"!
PS "Men pengar då?" -Verkligen INTE!!!! Som mammas gubbe sade i sammanhanget "pengar har man, man diskuterar dem inte". "Vad får man prata om??" -"Vädret!" svarade min mamma.
Gud nåde den som inte hanterar fyra bestickuppsättningar (vid mer än så sker omdukning) och fyra glasuppsättningar. Givetvis, har min dotter även drillats i detta, oaktat mig, sedan typ 3 års ålder. Så går visan vidare...
Man kan vara sjuk, men det skall inte belasta omgivningen varken psykiskt eller högst marginellt, fysiskt. Kryp till bordet, men i slips!
Slips- och kavajtvånget vid middag ,släppte vi i mitten av 1980-talet. Det var litet förvirrande i början, då om någon i fel "rangordning" dök upp med slips, fick folk diskret ursäkta sig och avlägsna sig, för att knyta till, eller avlägsna slips. Tog några år innan ny konsensus om etikett etablerat sig.
Ända sedan säsongen började, har jag noterat att jag helst inte greppar framstocken, snarare stödjer. Dvs jag får en väldigt harmoniskt flytande gång i pipans riktning. Jag lägger helst stocken vilande i mitt armveck, snarare än fattar stocken med handen. Nu är det dels helt omotiverat (nåja, 80%), pga jag skjutit CO2, och litet PCP, vilka båda är rekylfria.
Senaste fem dagarna, har jag haft så sinnessjukt ont i höfter - men även tumleder - att jag fan inte kunnat röra mig, utan att snudd på gråta. Grannarna erbjöd sig igår att bära mig upp för trappen. Efter att ha skjutsat mig osv.
Inte ens morfin / opiater hjälper mot smärtan. (Och då kan man lika gärna skita i beroendeframkallande grejor.) Jag är naturligtvis mer oroad av tankar på hur jag skall kunna bo kvar i mitt hem, osv, än om jag kan skjuta.
Fast det känns djävligt surt. Jag har just tagit upp en hobby som vilat i 40 år. Första problemet var synen. Fast det visar sig inte vara värsta grejen. (Åtminstone på min nivå.)
Kikarsikten är inte bara "fusk", som alla tyckte då. Förutom att ingen hade råd - om det nu ens fanns kikarsikten för luftgevär sådär 1972?!? Och då var ju min kamratkrets inte precis nödbedd om pengar, om man verkligen ville ha något.
Därav att kunde få ett Diana 35 från Widforss på Fredsgatan 7, fast jag bara var 8 år.
Vete fan varför jag skriver. Mest för att jag är ledsen tror jag. Nya bössan kommer nog på fredag från Tyskland. Hoppas jag har mindre ont då. Hoppas jag meningsfullt kan fortsätta med skytte.
Hur fan det går med FT är höljt i dunkel för mig. Jag är nedstämd just nu. Djävla gnällspikeri, men så är det. Jag tänker dock ändå skicka in medlemsansökan till Stockholms Luftjaktskytteförening, när jag nu fått nya straffreisterutdraget, och INTE öppnat kuvertet. Som sist. ;-D
Skall läsa på reglerna för bänkskytte. :-D Jag tänker fan hålla i detta, om det så blir "reumatikerskytte"!
PS "Men pengar då?" -Verkligen INTE!!!! Som mammas gubbe sade i sammanhanget "pengar har man, man diskuterar dem inte". "Vad får man prata om??" -"Vädret!" svarade min mamma.
Gud nåde den som inte hanterar fyra bestickuppsättningar (vid mer än så sker omdukning) och fyra glasuppsättningar. Givetvis, har min dotter även drillats i detta, oaktat mig, sedan typ 3 års ålder. Så går visan vidare...
Man kan vara sjuk, men det skall inte belasta omgivningen varken psykiskt eller högst marginellt, fysiskt. Kryp till bordet, men i slips!
Slips- och kavajtvånget vid middag ,släppte vi i mitten av 1980-talet. Det var litet förvirrande i början, då om någon i fel "rangordning" dök upp med slips, fick folk diskret ursäkta sig och avlägsna sig, för att knyta till, eller avlägsna slips. Tog några år innan ny konsensus om etikett etablerat sig.