Luftvapen.info

Det här är en liten filosofisk-mental fråga som gärna någon luftvapenguru må svara på:

För en massa herrans år sedan sköt jag en massa luftgevär, på fysiska mål, som kottar och en massa saker som man kunde panga på i skogen. Man antingen träffade eller missade. Bom eller inte.
Nu har jag tagit upp luftvapenpangandet igen, och har skjutit sittande med stöd ett bra tag. Man trycker av när man vet att man siktar precis rätt, och vanligtvis träffar man rätt bra på tavla.

Men så tänkte jag prova skjuta stående, så jag hängde upp en 50-öring på 8m hemma, och pangade på, och det var inga större problem att träffa den.
Så jag gick ner på skyttelokalen idag och provade skjuta tavla på samma avstånd. Jag kunde utan problem träffa i det svarta, men det var inte problemet.

Problemet är att när jag skjuter på tavla stående finns ingen träff eller bom, och när jag står och håller bössan blir jag bara mer och mer frustrerad eftersom (i alla fall jag), inte kan sikta precis mitt i och hålla siktet stilla i på 10:an. Jag fibblar runt med siktet i det svarta, och kan inte trycka av eftersom jag mentalt inte kan fatta beslutet när jag ska trycka av. Det finns ju ingen träff eller miss, bara ett resultat från 0-10, och att trycka av utan av vara bergis på att det borde ta precis i mitten, går bara inte. Har jag ett fysiskt mål som ett mynt eller något annat, inget problem, men en graderad tavla...funkar inte...jag kan ju inte hålla stilla precis på 10:an.

Har någon annan råkat ut för detta syndrom, eller är det bara jag som är knasig?

/ Micke

Alltså jag är ju bara en amatörskytt och min bästa totala poäng på 30 skott är 251 vilket ger ett snitt på 8,37 (avrundat uppåt ) Jag står aldrig still med siktet men man försöker ju hela tiden föra pipan mott mitten och försöka förutsäga när man hamnar där och på så sätt tima avtrycket. Ibland får man iof till grymma skott då man står still i mitten, trycker av och fortfarande står kvar där man siktade innan skottet (fördelen med ett rekylfritt gevär ) Jag tycker iof att det är lättare att skjuta på mitten på en stor tavla och hamna någorunda centrerat än att ta och måla ut en cirkel med en diamter på 1,7 cm och skjuta på den vilket jag skall kunna göra. Skjuta femtiöringar på 10m gång på gång låter grymt!!

Nej du Micke jag tror inte att du är galen eller unik på det viset iaf . Jag har samma "problem" med beslutsångest när jag skjuter för precis som du skriver så har man ju bara en chans å då vill man ju att det ska bli bra. Prova att skjuta 10 träffar med 10 skott på din 50 öring på typ 40 meter så ska du se att dina psykiska besvär gör sej påminda. En 50 öring är för lätt att träffa på 10 meter för en bra skytt så man blir inte pressad å nervös på samma sätt.

Tror jag.

Alltså, 50:öringen var på 8m, det är vad jag har hemma.

Men det är just den mentala biten som retar mig. Tror man inte att man ska träffa 10:an trycker jag inte av, och jag kan inte hålla bössan så still.
Så, jag står där och wobblar till dess jag bara blir frustrarad och wobblar ännu mer.
Till saken hör kanske att bössan är rätt tung (Diana 75), och så det är liksom ingen lätt liten pinne att hålla stilla.
En tavla är liksom inget mål, och att trycka av när man inte känner sig säker på att träffa precis mitt i går liksom inte...

/ Micke

Ingen kan hålla still.
Det gäller att lära sig och göra en korrekt avfyring i rätt ögonblick. det är ju just den mentala biten som gör att vissa tar sig till världseliten i skytte.
Har du diopter eller vanliga öppna riktmedel typ korn,sikte?

Har du korn,sikte så skruva så du får sikta under den svarta pricken. Man skjuter in så man får sikta under den svarta pricken med lite vitt i mellan korntoppen och pricken. Då minskar man att man har för mycket fukus på tavlan, den skall ju ligga på riktmedlen.
Så gör vi i pistolskyttet.

Marhol: Skönt att veta att jag får någon att snacka luftvapen med, med mig på psyket! Får prova att skjuta på längre håll när klimatet i detta Gudsförgätna land så tillåter (s.k. sommar).
Men även om det är 40m, så är det bom eller träff, och det är själva prylen. Jag har inga mentala problem med att missa en 50:öring på det avståndet, och skulle bara var glad om jag träffade.
Men en luftgevärstavla...med en vag betygsskala från 0-10...allt utom en 10:a är en miss, så däför kan jag inte komma till skott för att jag inte känner mig säker på att träffa.

/ Micke

Det är fruktansvärt mycket psykologi i det. Ett litet test. Ta ett nästan omöjligt mål, sikta på det med oladdad och ospänd bössa. Man kan då stå och klämma till avtryckaren 10gr på raken utan att vandra ur målet. Lägg nu i en kula och skjut målet, det blir fan omöjligt.

Jag kan torrträna så med älgsmällen och torrklicka 50ggr i ett föremål som en snusdosa på 100m fristående. Sedan åker jag till skjutbanan och bössan vispar runt på minst det dubbla. Sedan koncentrerar man sig ännu hårdare det blir än värre och ännu hårdare och till slut så dippar man pipan precis i skottögonblicket o skjuter en meter för lågt.

Men så ger man fan i att bry sig så mycket, man slutar att tänka. Peka o klipp till utan närmare eftertanke. Då börjar träffarna sitta där.

Sedan åker man på älgbanan och bara vräker in 3st femettor med en liten axelryckning och ser det på elektronmarkeringen eller känner det på sig. Då händer det igen. En till så har man den perfekta serien. Där kom kravet. Sen sitter skottet lågt. Har man tur så är det en låg 4 eller 3'a. Det händer till o med att det blir en broms i benet.

Tror det var 2004 som jag hamnade i särskjutning mot Fredrik Axelsson om andra platsen nere i Hova. På fredagen när jag var nere i riggade banan så latttjade han lite o strimlade sönder en kotte på +50m. I slutet på 80 talet så kom han på 8'de plats i FT VM. Han ledde fram till slutet då han fick publik och nervpress. Han sköt fristående mot alla andra som sköt sittandes. Det hördes från publiken "Look at the Swede, he shoots standing and hits everything" Han skulle egentligen inte tävla men ställde upp på skoj med en lånad GC2 (tror jag det var) och hade inga krav på sig fram till slutet.

Hur som helst. Hur stor chans kunde jag ha? Jag gick ut på söndagen som särskjutningen skulle vara med inställningen att jag skulle förlora och hade då noll krav på mig. DÅ händer något skumt. Jag började träffa precis det jag pekade på, jag siktade inte. Bara pekade o sköt. Man kunde sedan läsa på något forum om hur jag hade piskat upp stackars Fredrik och det var min dag för jag kunde tydligen inte missa målet. Fredrik som 100 dagar av 100 skjuter minst dubbelt så bra hade krav på sig. Han var ju en klockren vinnare.

Så när du koncentrerar dig på tian så ställer du för höga krav på dig själv och dina skyttenerver sätter krokben för dig. De kraven har du inte när du plinkar på en kotte. Missar du så klämmer du bara iväg en till, "soo what". Samma sak som med torrträningen, det finns ju inga krav. Men ett dåligt skott här syns i tavlan och sabbar hela serien.

Bestäm dig för att klippa till direkt när bössan är på väg in mot mitten, skit i vad det blir. Kläm till på väg in till mitten bara, skit i resten.

Micke skrev:Tror man inte att man ska träffa 10:an trycker jag inte av, och jag kan inte hålla bössan så still.
Så, jag står där och wobblar till dess

Hehe jag förväntar mig för det mesta att jag skall missa 10:an så när man träffar den så blir man ju sådär extra glad. Så länge som jag skjuter en 8:a eller bättre är jag nöjd och allt annat bidrar med irritation...så jag är irriterad för det mesta. Men en sak som jag tycker är viktig är att försöka skjuta någorlunda snabbt för står man för länge dvs mer än 15-20 sekunder så blir det mer eller mindre alltid sämre för så fort man börjar wobbla så finns det ingen hejd och då är det lika bra att trycka av innan även om man inte är centrerad. Ett annat alternativ är ju iof att ta ned bössan och börja om, men det är ju nästan fusk och borde räknas som ett dåligt skott, Så man kan säga att det blir en del fuskande hos mig också
Sedan så ser jag iof inte en icke 10:a som en miss utan så länge som man är på svart så tycker jag det är ok, däremot träff på vitt är inget kul, det är ju de där skotten man egentligen vill öva bort

Mikael

Helt klart är det sjukt mycket psykologi. när jag skjuter mina 30 skotts serier så brukar jag räkna alla poäng över 40 på en tavla som plus och alla poäng under 40 som minus. Sedan så vill jag då skjuta över 240 så om man skjuter +2 efter 6 serier så blir det en totalpoäng på 242...hoppas du fattar. Häromdagen då jag sköt var jag nära att slå mitt rekord som då var 248 då jag låg +13 efter 4 serier och två tavlor till att skjuta. Men då kom ju stora nervvippan in och jag avslutade med två -5 serier på raken och så slutade man på 243. Lite som en golfare som chokar fullständigt vid en avgörade putt hehe

Micke skrev: ...och skulle bara var glad om jag träffade.

Det var lite så som jag menade med mitt exempel. Gör upp med dej själv att om du inte träffar den där 50 öringen 10 ggr i rad på lite längre avstånd så blir det ingen tysk öl på fredag det blir där i mot jummen Prippens. Då hade du nog inte tryckt av lika självsäkert varje gång. Dessutom så blir ju din slant betydligt mindre på 30, 40 meter å bara det skulle iaf få mej att sikta lite mer noga.

Och ja det ska bli kul att ha någon likasinnad att prata med på psyket. Det ser jag fram mot

öberg: nejdå, jag förbryllar hela luftvapenklubben, genom att ha kikarsikte (och ett fornminne till pangpinne, och inte en mutikolorerad pangpinne som ser ut som Darth Vaders lösben och kostar minst 20 tusen).

Eftersom jag inte har för avsikt att tävlingsskjuta ser jag ingen anledning att ha diopter eller andra öppna riktmedel. Jag tycker helt enkelt kikarsikte passar mig bäst.
När jag skjuter hemma är det på små punkter ca 5mm i diamater, ca. 60 per tavla, och det finns inte en chans att skjuta på dem med diopter. Jag har inget som helst emot diopter generellt, perfekt för tävlingstavlor på 10m, men inte bra för något annat.
Kanske är det att jag ser varenda ring på tavlan och känner hur jag själv wobblar som skapar beslutsångesten...

/ Micke

Prova och börja lite nedanför målet gå sedan upp mot träffpunkten, tryck av lite innan du har korset där.
Men stanna inte upp i lyftet, gör man så har man eliminerat sidovinglet och efter lite träning så är det grymt säkert sätt att skjuta.
Fick tippset av en skytteinstruktör.

Mikael; Tack för en kul historia och dina erfarenheter! Javisst är det så att jag sannolikt ställer för höga krav, utan att det egentligen inte finns någon anledning. Jag skjuter ju bara på kul...tror åxå att det är riktmedlet som skapar ångest - man ser ju hur jäkla mycket man wobblar så himla tydligt.

Marhol: Hemska tanke! Prippspilsner på lördag, ångest, ångest...nerverna skulle spela in så jag inte skulle kunna träffa en 5-krona på 2m....

/ Micke

Öberg; Tack, ska prova det! Låter som ett skitbra tips. Min lilla erfarenhet är att man klämmer av så fort man 'ligger rätt', att försöka hålla still och finlira gör bara saken värre.
Tror åxå att man inte ska panga stående med så tunga pangpinnar som en Diana 75-kloss. Det måste väl i rimlighetens namn bli lättare att hålla ett vapen mer stilla ju lättare det är.


/ Micke

Inte helt sant! Ett lätt vapen kan upplevas som mer vingligt (instabilt)

Micke skrev:Öberg; Tack, ska prova det! Låter som ett skitbra tips. Min lilla erfarenhet är att man klämmer av så fort man 'ligger rätt', att försöka hålla still och finlira gör bara saken värre.
Tror åxå att man inte ska panga stående med så tunga pangpinnar som en Diana 75-kloss. Det måste väl i rimlighetens namn bli lättare att hålla ett vapen mer stilla ju lättare det är.


/ Micke

Titta på de små unga tjejer som skjuter stående 10 meter luftgevär, det handlar om balans, inte råstyrka. Ett lättare gevär brukar oftast tendera till att fladdra mer, ett obalanserat gevär känns oftast tyngre än ett tungt och välbalanserat.

Det gevär som jag hittills upplevt som "tyngst" är mitt hatsan 125, fruktansvärt dålig balans i det, men på pappret ska det bara väga 3.6 kg eller något sådant, mitt FWB 300s känns LÄTT till vikten när man tar upp det efter en stunds stående skytte med "turkpaddeln"...